Windy Peaks Playboy ''Pepsi''

10 maj 2005 - 11 augusti 2014

Pepsi var familjens första egna hund, en riktigt tuff och totalt galen sheltie. Redan som valp trodde han att han ägde världen och talade gärna om det för allt och alla, något som höll i sig under hela hans livstid. Pepsi var otroligt lättlärd och lärde sig allting otroligt snabbt, även om det var menat att han skulle lära sig saker eller inte. Pepsi hade en förmåga att koppla ihop saker otroligt snabbt och ibland undrade vi om han inte förstod människospråk när han kunde göra saker som vi inte förstod hur han visste vad vi menade... Pepsi älskade agility och gjorde allting för att få träna och tävla, vilket är en av anledningarna till att vi  var tvungna till att ta bort honom - han hade gömt sin smärta för oss bara för att så gärna ville träna. Till slut gick det inte längre och han fick sluta med agilityn för gott på grund av alla skador han hade, han fick gå på otroligt mycket och starka mediciner tills han blev knäpp.

Jag & Pepsi 2005...

Pepsi var en sån hund som var tvungen att få utlopp för sin energi och när det inte gick på grund av skador så blev han knäpp, han hoppade på Rosso och Ess med jämna mellanrum och till slut så släppte han inte. Inte ens när Ess låg ner på rygg och skrek i panik, så vi fick ta bort honom. Vi vågade inte ha Pepsi med dom andra hundarna när vi skulle tillbaka till skolan och jobbet efter sommaren, så den 11 augusti fick han somna in. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, dagen jag förlorade en stor del av mig och mitt liv.

Pepsi har gett mig så otroligt mycket och jag är så glad och tacksam för allt han har gett mig i livet, det är på grund av honom som jag inte har scenskräck idag. Han är anledningen till att jag inte är livrädd för hundar längre och han är anledningen till att agilityn är en så stor del i mitt liv idag.