Förra fredagen åkte jag uppåt i landet för några veckor hemifrån. Sedan dess har jag bott hos min pojkvän i Dalarna, upplevt Svenska Dansbandsveckan på nära håll, turistat i Stockholm och bränt pengar på flera timmars shopping. Presenten till hundarna kostade lika mycket som presenterna till de övriga familjemedlemmarna sammanlagt... 

I skrivandets stund sitter jag i hotellrummet efter en helgs turistande och shoppande i Stockholm för att komma ikapp med lite jobb för hundklubben medans pojkvännen är iväg på ACDC konserten. Stockholm är helt fantastiskt och jag gillar verkligen staden, dock saknar jag hundarna väldigt mycket. Men imorgon ska vi åka tillbaka till Dalarna igen och då kommer hela familjen samt alla hundar på besök i någon dag innan de rullar vidare till Wasahoppet dit jag ansluter mig först på torsdag. 

Det kommer bli intressant hur Jackson kommer springa under Wasahoppet med tanke på att jag inte har varit hemma på över 1,5 vecka. Han är väldigt mammig och blir påverkad när jag är borta i bara några dagar så hur han reagerar på att tävla och träffa mig efter nästan två veckor isär ska bli intressant. Under SM och GULDAgility gick Jackson hur bra som helst så det ska bli kul att se om han är kvar i toppformen eller om han har tappat lite.

2015-07-19 18:34 | 0 kommentarer

       

Det är många som frågar hur vi har gått tillväga för att få till Jacksons kontaktfält... Jag är inte säker på att vi är helt färdiga än, bara för att han satte alla running contacts under GULDAgility betyder inte att de sitter till 100% - det vågar jag inte hoppas på. Men innan jag berättar om vår lååånga resa till där vi är idag så vill jag berätta att Jackson är en fantastik hund på alla sätt som är så otroligt mån om att göra mig glad, han gör allt för mig. När det blir fel räcker det med att jag stannar upp och säger ''ojdå'' i förvånat röstläge för att han ska inse att det blivit fel och bli osäker. Han vill så gärna göra rätt och justerar direkt när han märker att han har gjort fel. En fantastisk hund på alla sätt som är väldigt osäker på just balansen på grund av bristande kunskap i träningen hos mig från början (2012). Jag vill också visa hur Jacksons kontakfält ut i dagsläget:

Allting började 2012 då jag lärde Jackson 2 på 2 av men efter ett tag blev jag såpass slarvig med vad som var rätt och inte så jag gjorde Jackson osäker. Så jag bestämde mig för att lära om, för när Jackson blir osäker så tappar han i fart för att han så ogärna vill göra fel igen. Detta ledde till att det tog honom 10-15 sekunder att ta sig över balansen.

Sommaren 2013 gick jag agilityinstruktörsutbildningen och lärde mig om mattmetoden, som innebär att man använder en dörrmatta (eller liknande) som target som hunden ska lära sig att springa i full fart över, sedan lägger man mattan på kontakfälten och backchainar balansen. Lätt som en plätt, tänkte jag - men vad fel jag hade.

Så länge mattan var på marken gick det bra men när vi började backchaina på en planka eller nedfarten på balansen gick det sämre. När Jackson missade mattan tappade han i fart, rejält och blev väldigt osäker, när han sedan gjorde rätt ökade han igen fram tills han kom upp i sådan fart att han missade igen. Så jag gav upp. Alldeles för tidigt, kan jag känna såhär i efterhand. Jag gav inte träningen eller Jackson den tid det behövde ta.

Så under 2014 körde vi med halvdana kontaktfält där han träffade ibland. Detta körde vi på tills jag bestämde mig för att börja träna Running Contacts igen, denna gången ordentligt. Detta var efter lagtävlingen i Skåne i våras då Jackson började hoppa och jag insåg att om vi ska prestera på SM behöver vi ett ordentligt kontaktfältsbeteende.

Jag började med att träna in mattan igen för att sedan skippa steget med plankan på marken utan gick direkt till att backchaina balansen. Varje dag åkte jag upp till hundklubben för att träna, varje dag i över två veckor med undantag för någon enstaka vilodag. Tillslut satte han allting så då började jag vänja honom av med mattan. Detta var de två första veckorna i maj i år. Inför tävlingen i Halmstad hade Jackson satt varenda kontaktfält (med och utan matta) i över två veckor. Varje träff var klockren, jag var överlycklig!

Men i Halmstad hoppade han varenda kontaktfält och jag bröt ihop totalt. Allting vi hade kämpat för kändes bortblåst. Även efter tävlingen i Halmstad missade han allting, tävling som träning. Det var då en månad kvar till SM.

Jag skippade mattan, skippade backchainandet och funderade tillsammans med pappa hur detta mysterium skulle lösas. Eftersom Jackson går så otroligt mycket på min reaktion till vad han gör så började jag med att gå långsamt brevid honom på balansen, han tog alltså balansen i skritt. I samma sekund som han träffade kontaktfältet belönade jag honom som om vi vunnit VM, missade han var jag tyst och tog om. Jag lät alltid Jackson bestämma tempo. Detta gjorde vi under 2-3 träningspass och redan under andra träningspasset ökade Jackson till någon form av långsam galopp. Under det tredje och sista passet innan SM såg hans kontaktfält ut såhär:

Och under GULDAgility såg de ut såhär:

Vi behöver, och kommer, träna mer på säkerheten i hans kontaktfältsbeteende och att han ska jobba mer självständigt på balansen men jag är så otroligt nöjd att vi har kommit så långt som vi kommit idag. Jag kommer också påbörja en liten serie av blogginlägg med filmer från min och Ess resa mot Running Contacts!

2015-07-08 14:36 | 0 kommentarer | Jacksons kontaktfält

       

Fyra dagar har spenderats boende i en husbil som har stått på en gräsmatta i Kalmar tillsammans med andra husbilar och husvagnar. Det har varit 30 grader varmt varje dag och strålande sol. Totalt har jag sprungit bara några minuters agility med Jackson och ibland undrar jag vad man som agilitynörd håller på med... Men kul har det varit! GULDAgility 2015 liknar ingen annan agilitytävling jag har varit på, med förare från olika delar av världen och enorma startfält i klass 1, 2 och 3 har vi slagits om topplaceringar i alla lopp.

Jag och Jackson körde totalt 7 lopp, varav fyra var nollade (2 SM-pinnar!), två med fem fel och ett lopp med disk. Sedan SM har Jackson ökat farten ytterligare, satt ALLA kontaktfält på balansen och går tightare och bättre än någonsin och jag är hur nöjd som helst! Jackson är i toppform och för tillfället går han enbart på min handling och hittar inte på några egna banor som han har gjort tidigare, vilket är väldigt skönt men irriterande. Det betyder att jag måste ta på mig alla fel som blir... Nej, men skämt å sido: det är otroligt skönt att veta att de felen som blir är när jag inte är tillräckligt tydlig, för det betyder också att när jag gör rätt så gör vi riktigt bra lopp!

Nu är det paus från tävlandet i någon vecka innan det är Wasahoppet som gäller!

2015-07-06 14:31 | 0 kommentarer | agility, film, Jackson

       

Agility är en teamsport. För ett bra lopp krävs en bra relation mellan förare och hund. Ingenting slår känslan när man litar på sin hund på banan och en hund som förstår sin förare, man förstår och litar på varandra helt enkelt. Vad som räknas som ett bra lopp behöver inte vara en placering, det kan vara ett diskat resultat men ett lopp med grym känsla!

Ess har alltid varit väldigt självständig och lyssnar helst inte på någon utan gör som han själv känner, detta har lett till problem med träningen av vardagslydnaden bland annat. Jag sa kom, han sprang åt andra hållet till exempel. Men när vi började träna agility ändrades detta sakta men säkert. Han och jag började förstå varandra och började bygga en relation på riktigt, en känsla av att vi var på väg att bli ett team.

Ess har hållt sig för sig själv och är inte en hund som gärna gosar och myser med en men sedan vi började träna agility så kan han komma till mig när jag sitter och planerar kurser och vilja hoppa upp i knäet och gosa en stund.

Att bygga en relation inför kommande tävlingskarriär är extremt viktigt, speciellt i agility där alla marginaler är extremt små. På mindre än en sekund kan man behöva läsa av och rädda upp en situation tillsammans med hunden, ibland är det förarens förtjänst att man inte diskade sig och ibland är det hunden som räddar situationen genom att på något sätt förstå vad man menar.

I november 2012, på min och Jacksons sista tävling för året saknade vi en pinne i hoppklass 2 och vi var redan uppe i agilityklass 3. Jag ville upp i klass 3 även i hoppklassen innan säsongen var slut och när vi fortfarande saknade pinnen inför årets sista tävling var pressen hög. Jag slarvade gång på gång men på något sätt lyckades Jackson förstå vad jag menade och räddade oss gång på gång vilket ledde till en andraplats och uppflyttning till klass 3 även i hoppklassen.

Jag är så otroligt glad att jag började med agility, inte bara för att det är så galet roligt men också för att det hjälper till att bygga ett fantastiskt band mellan mig och mina hundar. Vi förstår varandra och lär oss att lita på varandra på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

2015-07-01 11:55 | 0 kommentarer | agility