Sedan vi i somras gick från fyra, till fem och sedan till fyra hundar igen har vi märkt en enorm skillnad bland samtliga hundar i flocken. Idag tänkte jag dela med mig av historien och hur flocken har förändras.

För ungefär två månader sedan gjorde vi i familjen det gemensamma beslutet att det var dags att låta vår då äldsta sheltie Pepsi somna in (den trefärgade sheltien längst till höger på bilden). Efter två och ett halvt års rehabilitering, regelbundna vetrinärbesök och en flock som inte mådde bra (flera slagsmål mellan Pepsi och Rosso som lätt spårade ur samt en överlag spänd flock) kände vi att det var den enda lösningen. I mars 2012 skadade Pepsi sin vänstra framtass - efter det var det kaos. Han var ständigt halt och växlade mellan att ha ont i höger framtass, vänster höft, ryggen, höger axel m.m. Efter ett år ''stannade'' smärtan i ryggen och det tog ungefär ett år och flera olika vetrinärer innan man även hittade en inflammation i samtliga tåleder.

Jag skulle dra isär Pepsi & Rosso en gång när de slogs under köksbordet, vilket slutade med ett bett från Pepsi och ett rejält blåmärke över hela underarmen som var kvar i flera veckor...

Detta ledde till att Pepsi började gå på riktigt starka mediciner (maxdos kortison + maxdos cellgifter) och det i sin tur ledde till att Pepsi fick väldigt kort stubin. När vi skaffade Ess blev det för mycket för Pepsi. Ibland kunde han bara hoppa på Ess utan anledning och inte sluta även om Ess låg på rygg och skrek i panik.

I början tänkte vi att han kanske skulle vänja sig vid Ess, men icke. Ess höll sig undan - han var rädd för Pepsi. Spänningen mellan flocken steg mer och mer för varje dag och till slut började även vi tvåbenta vänta in nästa ''attack'' från Pepsi.

Till slut orkade ingen av oss med flocken längre - vi funderade ett tag på att skicka tillbaka Ess... Men efter flera veckors disskussioner kände vi att det var det bästa för oss allihop att låta Pepsi somna in. Pepsi slapp ha ont, gå på starka mediciner som antagligen gjorde honom knäpp och slapp må dåligt i flocken. Han var utsatt ibland av Rosso pga att han hade ont och ofta drog sig undan. Rosso var väldigt nära i ålder till Pepsi och utnyttjade ofta att Pepsi hade ont för att kunna ''ta över'' flockledarrollen bland hundarna och han bjöd gärna in till bråk. Vi övervägde till och med omplacering ett tag, kanske skulle Pepsi må bättre av att bo som ensamhund..? Men vissa dagar var det bra i flocken och då var Pepsi som han var när han var ung. Busig, knäpp och helt komplett galen! Då kände vi att det var synd att förändra en hunds liv helt. Nya vanor, nya människor men framför allt kändes det elakt.

Redan efter de första dygnen märktes det en enormt stor skillnad i flocken. Rosso var som förbytt! Han var inte längre den här sura hunden som tassar efter Pepsi för att bråka, han var glad. Han lekte med oss, med de andra hundarna och hade slutat kolla sig omkring för att se om Pepsi skulle komma och starta bråk. Energin i flocken var helt ny - från det spända, irriterande, ständigt på sin vakt till en glad, trevlig och framförallt lekfull stämning.

Jag saknar självklart Pepsi hur mycket som helst, min absolut bästa vän som jag har gått igenom så otroligt mycket med. Jag gråter ibland vid bara tanken av att när man kommer hem så är det ingen nyvaken svart pälsboll som kommer stapplande fram för att hälsa, ingen Pepsi att gosa med på kvällen och framförallt ingen så otroligt skärpt och smart hund som Pepsi att träna med. Det finns ingen som kan ersätta Pepsi, någonsin. Han betydde så otroligt mycket för mig! Men samtidigt så är det en bättre flock nu för tiden - vi mår bättre. Allihopa, tvåbenta som fyrbenta.

2014-10-22 19:06 | 1 kommentarer | Pepsi